Bluest eyes in texas

Blev faktiskt ganska besviken när jag tog den där svängen inom H&M på lunchen idag. T-tröjorna kändes.. barnsliga, too much. Men å andra sidan, jobbigt att vara känd liksom. Bara för att man kan sjunga så förväntas man kunna designa kläder. Även om de flesta kändes lite framkrystade för en god sak så köpte jag hem en grå topp gjord av inga mindre än Cardigans. Den kändes väldigt "Long gone before daylight"-inspirerad, ett album som betydde väldigt mycket för mig en sommar. När jag kom hem märkte jag att den hade puffärmar, lite sött.

Nu ska jag se en dokumentär på fyran om snorrika JK Rowling och hennes lille skapelse Harry P. Ska bli mycket angenämt. Därefter funderar jag på att fundera lite över mitt klädval till imorgon för då blir det resaturangbesök med grabbarna och resten av Entrégänget. Ska bli kul att träffa folket! Det får bli bekväma kläder, efter käket ska jag recensera Nordman (haha) på Penny Lane (haha) när det drar sig mot natt.

Bluest eyes in texas, finaste låten av snygga Nina Persson från den oh så smärtsamma filmen Boys don't cry.